FEMME FATALE

det är mörkt ute, inte en stjärna syns på himlen. den är täckt av svarta moln som bildats av avgaser och smutsiga ord. jag vet inte hur många gånger du fått se mig gråta sedan vi kom hit. hur många gånger jag kravlat mig in i ditt täcke, gömt mig i sängkläderna och stirrat upp i taket. jag är främmande i min egen tillvaro, borttappad i mitt eget landskap. verklighet har blivit "verklighet" och jag vet inte längre var jag ska leta. jag läser om Lacan, om att födas med en känsla av avsaknad, ett tomrum. hela livet spenderar man sedan med att försöka bli fullkomlig, hitta den där lilla biten som fattas och sedan räddas, bli fullkomlig. enligt Lacan är denna saknade bit odefinierbar och dessutom omöjlig att hitta. istället kämpar vi dagligen med att hitta substitut, för att kunna känna oss någorlunda tillfredställda. dessa substitut är i form av olika typer av materiella ting, VAROR, PRODUKTER. alltså detta tomrum fyller vi genom att konsumera, konsumera MERA. fast om det nu är så som Lacan påstår, att vi FÖDS med avsaknad och det i sin tur leder till ett starkt konsumtionsbegär.. så är det ju inte på grund av det kapitalistiska samhällssystemet? isåfall handlar det ju om en medfödd saknad, inte om kapitalismens groteska uppbyggnad. eller så är det helt enkelt en hemsk kombination av båda delarna. att vara oberoende, att inte känna det ständiga konsumtionsbegäret måste vara frihet. det ÄR frihet. men ingen kommer någonsin kunna känna tillfredställelse, behag och lugn i ett samhälle som bygger på kapitalism. i ett samhälle där allt förtingligas och har ett ekonomiskt värde. där människor jobbar endast för att överleva och tappar bort sig själva, ser sig själva som varor. i ett samhälle där allt bygger på ekonomiska relationer och förutsättningar, på produktionsvillkoren. i ett samhälle där allt förtingligas är människors känslor och behov inte längre speciellt relavanta. det är så känslolöst allting. jag blir så arg. jag blir bitter av mig själv, av atmosfären runt omkring, av staden, av människorna.
de spelar håkan på glassfabriken, känner ett litet litet pirr.
SMÅSAKER