FEMME FATALE

kan inte ligga stilla , kan inte sova ensam, kan inte blunda, kan inte titta på klockan.
måste vända och vrida, måste ha någon på kudden bredvid, måste ha ögonen öppna, måste kasta alla klockor.
jag tänker alldeles för mycket.
kanske är det en svacka, kanske är jag påväg någon annanstans?
önska att någon kunde viska i mitt öra 'let me follow you down', helst med dylanröst
istället ligger jag bredvid främmande ansikten,
jag blir obekväm i mig själv, i min kropp
reflektera.

typiskt mamma & säga att hon hade planer på att komma i helgen, men att det sedan inte blev så.
det är lite som den där trädpoesin som vi pratade om förut på ölcafeét, fast omvänt.
jag saknar mamma, saknar tryggheten, hemmet
saknar henrik, saknar anna
saknar zigge
sakna sakna sakna
fast egentligen kanske det handlar om att man
ALDRIG BLIR NÖJD
aldrig TILLFREDSTÄLLD