.
som om jag sakta men säkert flyger bort längre och längre bort från det som en gång var min verklighet det jag älskade men inte förstod då att jag älskade nu är jag över eller under det jag är inte I det och det gör mig så rädd att jag knappt kan andas för jag gråter så ofta och tänker på er jag vet kanske inte var jag har er var jag har det men jag vill tro det att avstånd inte är väsentligt att tid inte spelar någon roll men kanske gör det det och kanske tynar jag bort kanske förvandlas jag men jag kommer ju aldrig kunna glömma aldrig aldrig någonsin jag tittar på bilder varje måndag varje timme tänker jag på er varje dag skriver jag men det får mig inte närmre jag är ju bara en liten beståndsdel egentligen helt obetydlig för det stora sammanhanget jag saknar er så mycket och jag är så jävla rädd för att jag ska bli obetydlig och glömd jag är så rädd att jag skakar gråter och får panik jag älskar norrköping min stad min kärlek mitt hjärta och jag älskar alla er som finns där tack för mig
Kommentarer
Trackback
