FEMME FATALE

jag sitter på tåget som ska ta mig till norrköping. jag äter lite godis, ser världen flyga förbi utanför tågfönstren. det är svart men jag vet nog vad som finns där. trots mörkret. marken blir allt vitare för varje meter tåget rör sig. jag färdas uppåt och det känns. inte bara på grund av de små klimatförändringarna. jag är på väg, på väg uppåt.
när jag var på väg ned till spåret med rulltrappan fick jag en fruktansvärd obehagskänsla. det var som om mina ben skulle vika sig och min kropp skulle svika mig. jag fick lite panik.

tidigare idag skapade jag ett litet luddigt liv. det det finaste jag gjort på länge. nu har jag en ny vän, Chloe, & det är världens gulligaste nalle. chloes hjärta kan till och med slå. ett levande luddhjärta. har fått i mig en semla också OCH insett att det bakverket är en aning överskattat, faktiskt. en ganska torr och fantasilös bakelse egentligen.  

det skriker, vrider och vänder, men ändå andas jag friska, fina andetag. skrattar mellan de falska, sorgsna raderna och lyckas skina med en putsad fasad. putsad och öm. min ena hörlur tappar ljud då och då.

tänker på vem eller vilka på tåget jag skulle dra mig till om tåget skulle bli ståendes. länge. vem skulle bli galen först? vem skulle gråta? vem skulle sitta tyst? vem skulle vara hjälte?
jag blir skrämd av mina fördomar.
men det är ju bara en lek.

det är ju bara en lek.