FEMME FATALE

jag har en obehaglig tendens att förstärka mina känslor. mår jag bra så är jag på toppen, mår jag dåligt så är jag på botten. är det någonsin till någon fördel? nej, jag tror inte det. framför allt inte när det kommer till mitt beteende emot andra. det är lätt att flänga med ord och jag svävar ofta ut alldeles för mycket. jag är duktig på att älska. och hata. helt i kombination, samtidigt, fast ändå inte. det är en fruktansvärd skadlig gräns mellan de två. hat. och. kärlek. ibland undrar jag om det nästan inte är synonymt, trots att det är så långt ifrån det bara går.

vad är drivkraften bakom stolthet och fördom? vad är det som för en att vilja fortsätta läsa?
jag ville inte fortsätta läsa den romanen. vinklade frågor i skolsammanhang är irriterande.
att det är en klassisk, världskänd roman behöver nödvändigtvis inte innebära att alla älskar.
det är farligt att vara klyschig, som alla andra. haha.
samtidigt som det ibland kan vara så fruktansvärt löjligt att hela tiden vara motsatsen, eftersom man då uppfattas som en alternativindieprettotjej. ja, det är inte lätt alltså.
hur som helst, jane austen är en författare som inte riktigt faller mig i smaken. det är helt enkelt inte min typ av litteratur. vad stolthet och fördom representerar är ett samhälle där alla sociala situationer grundas i de ekonomiska förutsättningarna, och förutsättningarna för att vara kvinna på den tiden.
det tillfredställer mig inte som läsare.
det är iallafall hur som helst väldigt fint att analysera och diskutera litteratur runtomkring verket.
på ett annat plan.
ett himla ointressant blogginlägg detta.

nu har jag ätit röd linssoppa med majsbröd, mmmm.
planerat födelsedagskalas på polisstationen och så.

ikväll ska jag på teater.